onsdag 24 juni 2009

Anita Brodéns lägenhet och bostadsbristen

Ur Alingsås tidning:

"Anita Brodén har en lägenhet på Södermalm, en tvårummare på 37 kvadratmeter, ägd av en bostadsrättsförening. I den har hennes dotter bott och varit skriven i sedan sent i höstas.
...
– Nu står i alla fall lägenheten tom i sommar och min dotter får klara sig fram genom andrahandsboende tills hon får tag på något eget, avslutar hon."

Åh, nej! Stackars riksdagsledamoten (FP) Anita Brodéns dotter. Nu måste hon visst hanka sig fram genom andrahandsboenden som alla andra Svenssons tills hon får tag på något eget.

Vore kanske en nyttig erfarenhet om det drabbade alla riksdagsledamöters döttrar och söner. Då kanske det äntligen skulle byggas fler bostäder. Då kanske nuvarande regeringen skulle tänka om angående slopade räntebidrag så att vi kunde få igång byggandet av hyresrätter igen. Då kanske vi kunde motverka de absurt höga bostadspriser som skapats i Stockholmsregionen på grund av den monopolliknande situation bostadsbristen skapat. Att bygga bort bostadsbristen är knappast en omöjlighet, det kräver endast handlingskraftiga politiker som vågar och framförallt vill.

Andra tidningar om:
DN1, DN2, AB

Regeringen, facket och utvecklingen

DN passar som vanligt på att berömma Reinfeldt, nu för hans kloka krishantering i och med EU-ordförandeskapet. Det kloka är att klimat- och finanskrisen står i fokus. Låter mycket klokt. Undrar vilken regeringschef som inte hade satt det i fokus nu?

Aftonbladets ledarsida lyckas dock bättre i att kritiskt granska de frågor som Reinfeldt kommer att prioritera under ordförandeskapet:

"I en fråga väljer den svenska regeringen att passa: villkoren i arbetslivet, själva kärnan i det som skulle kunna kallas ett socialt Europa.
...
Om Moderaterna menat allvar med sitt försvar av den svenska arbetsmarknadsmodellen borde de alltså ha fört upp frågan om de anställdas rättigheter på sin europeiska dagordning. Nu finns den inte med och slutsatsen kan rimligen bara bli en.

Reinfeldt är inte så missnöjd när de fackliga organisationerna trängs tillbaka."

Det här sker då samtidigt som Svenskt Näringsliv gör en offensiv mot facket och arbetarnas rättigheter. Reinfeldt tittar på. Eller tittar på gör han inte. Han har höjt a-kassan och sett till att fackavgiften inte längre är avdragsgill (arbetsgivarorganisationens avgift är fortfarande avdragsgill). Allt för att det ska bli för dyrt för att vara med i facket. Dessutom vägrar han ta strid för den svenska modellen i EU och han tänker inte göra något åt den skenande arbetslösheten och BNP-raset.

Allt detta försvagar facket och arbetarnas ställning på arbetsmarknaden. Och det borde Reinfeldt rimligen inse. Han bryr sig bara inte. Eller snarare tror jag att han uppskattar utvecklingen. A-kasseförsämringen innebär att människor blir tvingade att ta arbete till lägre lön. Om företag som kommer hit inte behöver ha fackliga avtal kommer det inte bara missgynna svenska företag som måste ha det, utan även fackligt anställda som kommer utsättas för orättvis konkurrens. Om det fortsätter kommer det leda till att vissa lönegrupper i samhället blir tvingade att försämra sina löner för att alls få arbete. Och försvagas facket tillräckligt mycket handlar det inte längre endast om försämrad lön, utan även arbetsmiljö, arbetstider och ersättning för övertid och så vidare.

Så det är bara att tacka för skattesänkningen. I slutändan kommer den ätas upp och överskridas av försämrade löner, höjda avgifter och samtidigt leda till försämringar inom vård, skola och omsorg. Den där välfärdens kärna som Reinfeldt vill värna samtidigt som den sakta svälter till döds utan extra kommunbidrag från staten.

Jobbig utveckling? Som tur är behöver vi inte acceptera den. Men det gäller inte bara att rösta bort nuvarande regering och rösta fram en rödgrön. Det gäller att demonstrera när det ska utföras "nödvändiga" nedskärningar av välfärden. Det gäller att själv gå med i facket. Det gäller att visa, inte bara moderaterna utan även socialdemokraterna och facket att vi anser att utvecklingen går åt fel håll. Arbetarrörelsen måste återigen bli en rörelse där medlemmarna, inte toppen, pekar ut riktningen. Och moderaterna? Tja, de får mer än gärna förpassas till att bli ett oppositionsparti.

tisdag 23 juni 2009

Frihet

Hittade det här citatet på Morgan Johanssons blogg:

"Alla samhällen kan skapa frihet för ett fåtal. Men frihet för flertalet kan bara förverkligas i ett jämlikt samhälle."

Alla med på det?

Skulle dock vilja ändra till:

"Men frihet för ALLA kan bara förverkligas i ett jämlikt samhälle."

Konstruktiva DN och höjda politikerlöner

Dags att ta upp lite tidningsartiklar. Kära DN ligger alltid bra till. Idag gnälls det på ledarsidan över värnskatt, Ap-fonderna och LAS.

"Hon har tröttnat på en politik som gynnar det ansiktslösa ägandet på bekostnad av det privata. Hon ogillar skarpt att de statliga AP-fonderna, som förvaltar svenskarnas pensionspengar, ska lägga sig i näringslivets lönesystem."

Och visst är ett ansiktslöst ägande ett problem, men varför DN då klagar när regeringen ger ägandet ett ansikte förstår jag inte. Ansiktslöst ägande är inte bra, för det skapar inget ansvar och ger kortsiktiga beslut utan tanke på framtiden. På det sättet är ett privat ägande bättre, men än bättre är ett gemensamt ägande, med ett gemensamt ansvar. En privatperson kan nämligen fortfarande tjäna på kvartalskapitalismen och att ett företag sparkar några tusen anställda för att höja aktiekursen, det är dock något som det allmänna inte tjänar på.

"Värnskatten, som gör det mindre lönsamt för höginkomsttagare att arbeta, är ett slag i ansiktet på dem som ägnar flera år åt en högre utbildning, eller driver ett företag. Den avskräcker högkvalificerad arbetskraft att komma hit.

Reinfeldt viftar bort skattens kritiker. Han vill ”värna välfärden”. Något nyanserat resonerande kring att skattens avskaffande skulle vara självfinansierande genom att de som tjänar mest skulle arbeta mer förs inte."

Varför Reinfeldt inte tar upp hur värnskatten skulle vara självfinansierande beror givetvis på att inget tyder på att den skulle vara det. Värnskattens avskaffande kan likaväl innebära att människor drar ner i arbetstid och får ut samma lön, som att de skulle börja arbeta mer. Och tittar vi på läkare och andra som får betala värnskatten så finns det ofta inte mycket utrymme för att arbeta mer, många arbetar redan mer än 40 timmar i veckan.

Dessutom är värnskatten en del av det som betalar de här människornas högre utbildning så att de kan få högre lön. Så varför ska den kännas som ett slag i ansiktet när den egentligen är en del av det som finansierar studierna? Och varför ska vi öka ojämlikheten? Ökad ojämlikhet tjänar ingen på vilket t ex Guardians artikel visar väldigt bra.

I dagens DN:s debattartikel tas det upp av en gammal Socialdemokrat att vi måste betala för en del av vår välfärd själva. Bland annat tar han upp sjukvården som ett exempel.

"I USA, som på ett helt annat sätt än i Sverige låter marknaden skapa balans mellan efterfrågan och utbud, har konsumtionen av sjukvård och utbildning ökat betydligt mer än den privata konsumtionen."

Vad som inte tas upp här är att USA som har ett system där största delen av sjukvården betalas av den enskilde så kostar sjukvården staten dubbelt så mycket i förhållande till BNP än vad den gör i Sverige och andra länder som har en statligt finansierad sjukvård. Så förklara gärna för mig hur vi kan tjäna på att betala välfärden privat.

Hur det sen går ihop att behovet av 150 miljarder kräver höjd skatt med 11 procentenheter för att få välfärden att möta de ökande kraven förstår jag inte. Har inte skatterna nyss sänkts med nära 100 miljarder? Självklart krävs det inte så drastiska skattehöjningar som på elva procentenheter för att klara av välfärden, men skattehöjningar krävs och borde genomföras för att öka kvaliteten på vården, omsorgen och skolan. Något alla kommer att tjäna på i framtiden.

Samtidigt läser jag på DN att statsministerns och statsrådens löner ökar med 3000 respektive 4000 kr, till 108 000 och 135 000 kr. Nu går således statsministern och statsråden ytterligare ett snäpp bort från den vardagsverklighet och de pengabekymmer de flesta av invånarna i Sverige har. Hur ska Reinfeldt förstå vilka problem och behov en sjuksköterska med 22 000 i månaden har?

Uppdatering:
Morgan Johansson berättar på sin blogg att:
"Jag känner inte Per Borg. Han var visst statssekreterare i Försvarsdepartementet under 1980-talet, men har vad jag vet inte funnits i några centrala socialdemokratiska kretsar under de senaste 20 åren. Ändå vill borgerlig press gärna beskriva honom som någon slags socialdemokratisk tänkare av tyngd." - DN gör det igen.

tisdag 16 juni 2009

Vårdval Stockholm gör det igen

En liten uppföljning på det senaste blogginlägget.

Rubriken på artikeln som publicerades i DN den 13 juni säger väl egentligen allt om hur lyckat Vårdval Stockholm är:

"Vårdval Stockholm: Allvarligt sjuka är en dålig affär för vården"

Den fortsätter:

"Jakten på intäkter får vårdcentralerna att ta in patienter som egentligen inte behöver gå till doktorn. – Tidigare sa vi åt dem att bädda ned sig med en god bok. Nu är dagordern att ta hit patienterna, säger en erfaren distriktsläkare."

Och vidare:

>>En nyutbildad manlig läkare som arbetat på flera nystartade privata vårdcentraler skriver i ett mejl till DN att han har sett ”högst diskutabla metoder för att få ekonomin att gå ihop”. ”Via telefonrådgivningen/bokningen på mottagningen tar man inte allt.” ”Förkylningar, lättare huvudvärk och t.o.m. träningsvärk är några diagnoser/symptom som prioriteras”. ”Inga labresultat eller svar på röntgenundersökningar ges via telefon eller brev, utan i stället bokas en ny läkartid. Allt för att få upp kvoten besök.”>>

Jo, privatiseringar leder uppenbarligen till effektiviseringar och minskar onödig administration. Eller hur var det nu?

"Elisabet Svensson berättar också, liksom andra läkare som DN talat med, att det förekommer uppgifter om att nya privata vårdcentraler vänligt men bestämt avvisar multisjuka patienter."

Men nog med citat nu, läs hela artikeln på DN och gör något för att få slut på galenskaperna. Protestera mot privatiseringar och försämringar.